The truth and other disasters

Jag känner att jag måste skriva lite mer om förlossning nu :P
Jag vill ju inte skrämma folk och därför ska jag förklara lite mer haha.

För det första, alla förlossningar är olika och upplevs olika.

Jag är en sån person som är väldigt rädd för smärta. En sån som sitter och skriker "aj" fast det bara gör lite ont. Självklart gör det ont att föda barn, allt annat vore ju väldigt konstigt men det finns otroligt bra smärtlindring och smärtlindringen tar olika på olika personer. För endel kan EDA, som jag fick, bedöva där nere också och då gör det såklart inte lika ont som jag beskrev det eftersom jag inte kände av bedövningen annat än i magen. Man kan även få morfin, bedövningsspray och bedövningsgel där nere, lustgas, tens och jaa, lite allt möjligt.

Mitt tips till er som ska föda är att ta reda på mycket om smärtlindring innan och fundera på vad man kan tänkas vilja ha. Jag och Johan fick en snabbkurs om smärtlindring och förlossning av vår bm på mvc men jag funderade inte så mycket utan tänkte ta det som det kom. Kollade väl runt lite vad som fanns men bestämde mig aldrig för vad jag ville ha eller så. När jag skulle åka in till förlossningen frågade de vad jag ville ha och jag visste inte. Självklart ska man ta det som det kommer och använda den smärtlindring man känner att man behöver när man väl är där men se till att ha koll på vad du har att välja på och hur det funkar.
För många tar det ju lång tid och det är mycket väntan även på sjukhuset och då har man kanske tid att diskutera med personalen och fundera på vad man vill ha. För mig tog det åtta timmar från vattenavgång och det var inte alls sådär som i tvprogram som en unge i minuten där de sitter och pratar, fikar, spelar kort, läser tidningar och så vidare i väntan. Det var liksom ingen väntan, förlossningen var aktiv hela tiden. 
Jag var helt inställd på att det var så min förlossning också skulle vara. Jag trodde ju som sagt att barnet skulle "flyga" ut efter två krystvärkar, och så är det också för många. Jag var helt enkelt inte beredd på att det skulle kunna bli så som det blev och därmed blev smärtan svårare att hantera.
Blir jag någonsin gravid igen så ska jag ha mer koll på smärtlindring innan och även gå profylaxkurser.

Är man väldigt rädd för att föda så finns det hjälp att få! Det är många som är mer än "normalt" rädda för att föda barn och det finns Auroramottagningar där man kan få hjälp att komma över sin rädsla. Och är man extremt rädd och inte lyckas övervinna skräcken så kan man faktiskt få planerat kejsarsnitt beviljat. För de flesta går det att bli kvitt rädslan men det kan kanske ändå vara en trygghet att veta att det finns alternativ.

Och vet ni vad? Jag har träffat på många som berättat att de direkt efter förlossningen sagt det här kan jag göra igen! Men väldigt få som tänkt så som jag gjorde "aldrig mer". Och vi som tänker "aldrig mer" ångrar oss ju oftast och gör det en eller flera gånger igen.


Vet inte om det var något mer jag hade tänkt ta upp men just nu kommer jag i alla fall inte på. Får väl återkomma om jag kommer på något mer :) Det jag kan tillägga är väl att jag trots smärtan och allt kände mig väldigt trygg hela tiden. Jag kände aldrig att jag var "i sjukhusets våld", snarare precis tvärt om. Jag hade aldrig räknad med att bli så fantastiskt behandlad och att få ett sånt underbart stöd av personalen. Jag var nästan inställd på att de skulle bli irriterade för att jag inte ville bli undersökt och var allmänt fjompig :P Personalen var verkligen fantastisk. Där har vi väl sista punkten då. Skriv ett förlossningsbrev. Det finns inte alltid tid för alla att sitta och läsa igenom det men det var en räddning under min förlossning. Varje gång det kom in någon ny så hade de läst mitt brev och hade full koll och förstod mig. Personalen var även väldigt bra på att informera varandra så det kändes alltid som att alla hade full koll på läget med just mig (så var det även på BB sen). Om man har journalen i datorn så kan man skriva ett förlossningsbrev tillsammans med sin barnmorska så att det ligger där i journalen flera veckor innan det är dags att föda. Då kan personalen förbereda sig, gå in och läsa om de har tid redan när du ringer in till dem första gången. Då är de förberedda och har koll på läget redan när du kommer in.


Jag är såklart ingen expert på förlossningar och barnafödande men det är lite tips som jag tror att jag hade haft nytta av i alla fall :)

På sjukhuset.
Enligt journalen blev vi inskrivna kl 04.29. Barnmorskan som tog emot oss frågade efter legitimation och journal. Tusan också, det låg kvar i bilen! Johan fick springa ner och hämta. Bm satt kvar med mig i rummet och när hon såg hur jag kämpade mig igenom värkarna insåg hon att förlossningsarbetet hade gått så pass långt att jag inte skulle skickas hem igen. Jag frågade efter alvedon (HAHA) och hon sa att det inte skulle hjälpa något i det här skedet. Woho, jag kanske ska föda nu ändå, tänkte jag. Johan kom upp med mitt leg och papprena, dock inte väskorna. Jag fick CTG och gjorde ett försök till en vaginal undersökning. Ni som hängt med att tag kankse minns att jag skrivit tidigare om min skräck för dessa undersökningar. Gick inge bra, jag vrålade att de skulle sluta och tänkte att hon kunde väl fan ha klippt naglarna innan, kändes som att de var skitlånga, vilket de såklart inte var haha. Frågade ynkligt om hon ändå lyckats känna hur öppen jag var men det sa hon att hon tyvärr inte lyckats med. I min journal står det i alla fall cervix utplånad.

Jag gick på toaletten, fick på mig sjukhuskläderna och sattes i en rullstol. kl 04.45 (enligt journalen) flyttades jag över till förlossningsrummet. Ungefär 10 minuter senare frågade de om vi skulle göra ett nytt försök till undersökning men då vägrade jag haha. Så istället började jag med lustgas. Där efter har jag (av förståeliga skäl) ingen klar uppfattning och tid och vad som hände. Minns att det smsades mycket från min mobil, den plingade hela tiden. Mamma och pappa fick följa förlossningen via sms som Johan skickade. Dock från min telefon och utan att skriva att det var han som skrev :P Nästa punkt som står i journalen är kl 05.15 då jag förbereddes för EDA och 05.35 hade läkaren varit inne och jag hade fått smärtlingdring med dunder effekt. Det kändes verkligen som magi, från att ha ledat med lustgasen och pustat "jag dör, jag dööör" till att ligga och skratta åt Johan som plötsligt började kräkas :P Där tog jag över mobilen och skickade "hahaha Johan kräks!" till pappa. Hörde Johan säga något om att han var kännslig för nålar och skrattade lite till, han har ju tatuerat sig, hur kännslig kan man vara för nålar då? Kommer även ihåg att jag tyckte att narkosläkaren var dryg. De tjatade så mycket om att jag absolut måste ligga stilla när bedövningen skulle läggas och fick lite smått panik då jag kände att en värk var på väg. Visste att jag omöjligt skulle kunna ligga helt stilla då så jag bad dem att vänta en liten stund så att jag kunde få ta mig igenom värken först. Då sa tjurpuppeläkaren typ "vi kan ju inte sitta och vänta varje gång det kommer en värk, ska du ha den så får du ta den nu". Tror att jag svarade typ "bara den här". När värken var över så gjorde han fortfarande ingenting så tillslut så sa jag åt honom att fixa det där innan nästa värk kom. Hur som helst, som sagt, så var bedövningen verkligen en befrielse. Jag kände knappt värkarna i magen längre, där emot kände jag ett tryck neråt varje gång en värk kom. Strax innan kl sex tog jag mig ut till toaletten för att kissa och när jag väl satt där kände jag att nää, jag måste fan skita! De tjatade om att det var bebisen som tryckte på  men jag satt envist kvar och hävdade att jag skulle skita. Efter en stund så ropade jag på Johan som stod utanför och när han kom in så sa jag att bebisen kanske ville ut ändå eftersom det inte kom något bajs haha. Så det vara bara att dra upp sjukhus trosorna och in på rummet igen. Där ställde jag mig på knä i sängen och hängde mot ryggstödet. Redan då började jag känna att jag ville trycka på. Trycket neråt var så obehagligt och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Jag ville fortfarande gå på toa. Hade inget begrepp om tiden och nästa sak som står i journalen är ungefär en timme senare, strax innan kl sju på morgonen. Då har jag tydligen förflyttat mig och ligger på sidan och vill fortgarande trycka på. En halvtimme senare var det skiftbyte så vi fick en ny barnmorska. Damen vi hade haft var jag väldigt nöjd med och hon övervägde att stanna kvar, hon ville inte missa "det roliga" men hon insåg att det skulle bli ett alldeles för långt arbetspass för henne då.
Jag ville fortfarande skita och hade väldigt jobbigt med det där trycket. Visste inte vart jag skulle ta vägen, så sjukt obehagligt. Jag ville fortfarand einte göra någon vaginal undersökning (que?? föda barn kunde jag minsann göra men inte bli undersökt?). Jag var sjukt svullen och kunde knappt förflytta mig i sängen. Kändes som att jag skulle dö varje gång jag rörde mig. Strax efter åtta kände jag att neej, nu vägrar jag! Jag ska ha kejsarsnitt. Bestämde att jag skulle försöka spela lite extra utmattad så att de skulle tro att jag typ höll på att svimma. Tänkte att de skulle bli tvugna att söva och snitta mig då :P Bm gick ut för att kontakta en doktor som skulle komma in och prata med lilla mig som promt skulle bli snittad och när jag och Johan blev själva i rummet sa jag allvarligt åt honom att han måste hjälpa mig att övertala dem. Jag tänkte mig att det skulle bli mer trovärdigt om han också tjatade på dem. För annars kanske de skulle tro att jag "yrade" och sa saker som jag egentligen inte menade, som man gör ibland när man ska föda barn och har dödligt ont. Doktorn kom in och pratade och jag fick såklart inget kejsarsnitt. Tjurade väl en stund över det och tänkta att jag minsann bara skulle ligga där och inte hjälpa till alls. Jag tänkte inte föda. Senare insåg jag såklart att det var lika bra att hämta nya krafter och kämpa vidare, kejsarsnittet jag ville ha var ju redan uteslutet enligt dem.
Vid nio fick jag tydligen alvedon (enl. journalen) och 45 min senare ville jag kissa igen men fick fortfarande inte ut något. De föreslog tappning vilket jag tyckte lät som en väldigt dålig idé, jag ville banne mig inte ha något uppkört i urinröret.
Enligt journalen började krystvärkarna kl tio, men då tyckte jag att jag redan hade haft krystvärkar i tre timmar. Innan hade jag hört att man "bara vet" hur man ska göra och att kroppen "sköter det själv". Det tyckte inte jag. Jag visste inte när jag skulle krysta utan låg och klämde ibland fast jag inte hade någon värk så att ungen skulle komma ut nån gång, och ibland krystade jag inte alls fast jag hade en värk, det gjorde ju fan skitont :P Men jag fick jätte bra vägledning av bm och uska. Jag trodde att jag hade haft det förjävla ont innan, men det var nu den verkliga smärtan kom! Jag hade räknat med att jag skulle krysta två gången för att få ut huvudet och på den tredje skulle kroppen "flyga" ut och krystandet skulle vara klart på fem minuter. Men neej, i 41 minuter låg jag där och tryckte och klämde och sa "herre gud, HERRE GUD! Jag dör, JAG DÖR!"
Någonstans här började jag även fråga vart våra väskor tog vägen. Johans mormor skulle nämligen komma upp med dem och samtidigt lägga mer pengar i parkeringsautomaten men alla blev allmänt omtummlade och snurriga av barnafödandet så det blev något missförstånd där. Johan sa i alla fall till mig att jag skulle koncentrera mig på att föda vårt barn istället för att tänka på väskor :P
Bm och uska försökte vara uppmuntrande och vid ett tillfälle sa en av dem "Jessica, vet du vad jag ser nu?" "Huvudet" svarade jag. För tro mig, jag kände huvudet. "Vi kan hämta en spegel så du får se" Nej, för i helvete, gör inte det, då svimmar jag, tänkte jag. De frågade Johan om han ville se och jag svarade typ "öööh neej jag tror INTE att han vill se det här". Jag hade funderat på innan att säga att han inte fick titta men när jag tänkte efter så var jag så säker på att han inte skulle vilja titta att jag inte ens nämnde det. Men vad gör karln? Jo han tittar! Mellan mina ben dör ett halft huvud är ute. Fy faan. Sen tittar han på mig och ba "Jag såg huvudet! :D"
Den värsta smärtan var nog just där, då halva huvudet var ute och man var tvungen att vänta för att det skulle få töjas där nere. Jag kände verkligen att huvudet var där och att det verkligen INTE FICK PLATS egentligen. När huvudet var klart så trodde jag ju att kroppen bara skulle "flyga ut" för jag har aldrig hört någon säga något annat. Men så upplevde jag det inte alls. Jag krystade på men det kändes inte som att dte hände något. Så drar BM tar i ungen och det känns verkligen som att hon drar ut den istället för att jag klämmer ut den. Det var sjukt smärtsamt och obehagligt och jag får fortfarande obehagliga rysningar när jag tänker på det. Men sen var det över. Sen var det äntligen klart.
En bebis med strutformat huvud hölls upp framför mig och det första jag sa var "vad stor den är!" "inte konstigt att det gjorde så jävla ont" tillade jag i tankarna. När hon väl var ute blev jag alldeles full i skratt. Det var en sån otrolig lättnad. Hon var ute! Det var klart, jag klarade det!
Jag frågade om det "fortfarande" var en flicka eftersom det var det som sagts på ultraljudet och BM höll upp bebisen framför mig och sa: du får titta själv! Dock var navelsträngen fortfarande kvar och hängde för så jag såg inte vad det var :P  
Fick upp min fina 3760 gram tunga och 50 centimeter långa bebis på bröstet och var världens lyckligaste samtidigt som jag kände mig rätt bortkommen och inte visste hur jag skulle göra riktigt. När de la upp henne på mitt bröst tänkte jag först säga "jag vågar inte hålla!" men sen kom jag ju på att det var min bebis :P

Även om jag var världens lyckligaste som fått den underbaraste bebisen i världen så var jag väldigt tagen av upplevelsen. Alla säger ju att det är så häftigt att föda barn och att man glömmer smärtan så fort barnet är ute. Men jag minns att jag under förlossningen tänkte att det inte alls var något häftigt, bara jävligt smärtsamt och på kvällen samma dag som hon fötts tänkte jag på fullaste allvar att om vår flicka nån gång skulle få ett syskon så får vi adoptera för jag kommer aldrig glömma hur ont detta gjorde. Självklart var det värt all smärta för att få vår lilla Liv men jag kunde inte tänka mig att det skulle vara värt att göra det för en annan bebis. För ingen annan bebis kunde ju vara så perfekt som Liv :) Tänkte till och med att jag inte ville gå och lägga mig för att jag var rädd att drömma mardrömmar om att föda haha. Dock var jag fruktansvärt stolt. Jag har aldrig varit och kommer aldrig vara så stolt över något som jag är över att ha fött barn. Jag fick en helt ny respekt för alla kvinnor som fött barn. Men ganska snabbt så började jag tycka att det var en riktigt häftig upplevelse ändå, men smärtan glömde jag inte i första taget. Och vilken upplevelse det var för mig och Johan som par. Han var det perfekta stödet och gjorde precis rätt hela tiden. Det kändes så otroligt stort att vi gått igenom detta tillsammans och jag minns att jag tänkte "hur kan par som upplevt dethär gå skilda vägar?" Det var verkligen häftigt. Jag kna inte sätta ord på hur speciellt det kändes att ha delat den upplevelsen med Johan.
För mig såg världen annorlunda ut efter att ha fött barn. Det är helt obeskrivligt och det allra bästa man kan göra, utan tvekan. Jag är så otroligt lycklig över min lilla underbara familj!♥

Jag har tänkt skriva om förlossningen med Liv enda sen hon föddes och nu ett halvår senare ska det bli av haha. Ska använda mig av journalen för att ha koll på klockslag. Hade inte någon större koll på tiden när man låg där och kämpade med värkar. Upptäckte att det blir väldigt långt så jag kommer dela upp det på två eller tre inlägg.


Före.
Fredagen den 12 november runt tre på eftermiddagen började jag få ont i magen. Tyckte inte att jag hade några sammandragningar, bara "mensvärk". Jag hade gett upp att någonsin få ut bebisen trots att det var en vecka kvar till BF enligt ultraljudet/två dagar enligt senaste mensen. Högt blodtryck, extremt kraftig viktuppgång, feber till och från, halvblind, äggvita i urinen, så svullen att jag knappt kunde gå på fötterna... Jag var jävligt trött på att avra gravid!
Jag hade försökt röra på mig och anstränga mig fysiskt för att förlossningen skulle starta (och drack såklart hallonbladste enligt "myten") men denna fredag hade jag verkligen gett upp. Så jag bestämde mig för att ligga i sängen och titta på serier på datorn och äta hela dagen. Så jag låg och glodde på Glee och åt lussebullar, frukt, kycklinggryta, korv med makaroner... Ja, lite allt möjligt. Var otroligt hungrig. Messade Johan som jobbade eftermidagsskiftet och klagade på magont. Trodde att jag hade ont i "onödan" eftersom jag inte upplevde att jag hade några sammandragningar.
Vi bestämde att vi skulle gå på bio när Johan slutat men eftersom jag fortfarande hade så ont när han slutade så blev det ändrade planer. Vi gick och åt på en restaurang här i södertälje så att vi skulle ha nära hem om jag fick för ont. Det blev vår favorit där vi firat både födelsedagar och årsdagar, Barolo.
När vi kom hem kändes smärtan kraftigare så jag bestämde att vi skulle gå en promenad upp coh ner för en skitjobbig backe. Inte det lättaste projektet när jag knappt orkade gå tre meter mellan sovrummet och badrummet. Jag trodde att det skulle sätta igång värkarna ordentligt och än idag är jag rätt övertygad om att den där promenaden hjälpte mig en bra bit på traven. Jag fick stanna flera gånger och flåsa och vila och typ dö.
Väl hemma slängde vi oss på soffan med vårt fredagsgodis som vi knappt åt av. Tittade lite på tv innan vi gick och la oss.

Jag sov dåligt och kände av kraftig "mensvärk". Jag sov väldigt lätt, men jaa jag sov i alla fall. Vid Halv tre vaknade jag med magont och var tvungen att gå upp och kissa. Kände hur det rann till där nere och tänkte typ neej jag kissar nästan på mig. Eller vänta... kan det vara vattnet? Sprang ut till badrummet och försökte hålla ihop benen så gott det gick men precis när jag drog ner trosorna och skulle sätta mig på toaletten så forsade vattnet ut på badrumsgolvet. Då började jag förstå att det verkligen var på gång,  på riktigt. Satte mig på toaletten eftersom jag fortfarande var kissnödig och ropade på Johan som låg och sov. Lät väl typ "Jooohaaaan!! Jag tror vattnet har gått... Kan du komma med en handduk och trosor?" Johan kom förvirrat upp och hittade mig sittande på toaletten med öppen dörr samtidigt som jag försökte torka upp vattnet. Hahaha fatta hur det måste sett ut :P Höggravid, smällfet tjej sitter på toaletten och samtidigt torkar golvet :P Sa till Johan att vi behövde skura men han tyckte inte att dte var riktigt prioriterat just då :P Där emot var det prioriterat att diska HAHA!

Tror att klockan hade hunnit bli närmare tre när vi ringde förlossningen och jag fick order om att inte bada (vi hade ju precis tagit bort badkaret så det hade jag ändå inte kunnat göra), de frågade hur ont jag hade och hur långt det var mellan värkarna. Tyckte inte att jag hade så överdrivet ont och värkarna var oregelbundna. De sa åt mig att försöka klocka värkarna när de började komma tätare och om jag fick allt för ont skulle jag ta två alvedon. Vi fick tid på förlossningen klockan åtta följande morgon och om det inte hade hänt något mer då så skulle vi få tid för igångsättning.
Jaha, då var det bara att vänta. Det var det jag hade hört om och var inställd på, att man skulle sitta hemma med smärtsamma värkar i många timmar innan man fick komma in på förlossningen. Jag hade sett framför mig att vi typ skulle sitta och spela kort helt normalt fast med lite pauser när värkarna blev för onda. Joo, tjena, jag kunde fan inte spela kort. Jag packade ihop lite som var kvar till bb-väskan och la mig sedan på soffan med vetekudden och tyckte synd om mig själv. Johan diskade och packade det sista till bb-väskan. 15-30 min efter att vi pratat med förlossningen hade jag så ont att jag knappt kunde konversera med Johan, låg bara och tyckte att faan nu vill jag inte föda barn längre. Om det gör såhär ont nu, hur ska det då bli när det sätter igång på riktigt? Någonstans där emellan klämde jag i mig två alvedon som inte hjälpte det minsta. Bestämde mig för att kolla klockan och upptäckte att det var 2-3 minuter mellan värkarna. Det här var alltså bara 30-40 minuter efter att vattnet gått, så det gick fort! Johan ringde förlossningen igen och när han lagt på sa han att vi skulle åka in. Nu ska här födas barn! tänkte jag. Vi tog vår packning och försökte planera hur vi skulle ta oss till bilen. Vi bor nämligen på andra våningen utan hiss så när Johan låste dörren stod jag halvvägs till trappan och hojtade: skyndaaa, nu måste vi ner innan nästa värk kommer!
Och på något sätt lyckades vi ta oss ner, jag med vetekudden i högsta hugg, innan nästa värk kom. Min plan var att hinna sätta mig i bilen men värken kom utanför så jag stod lutad mot bilen och försökte andas igenom värken samtidigt som jag tryckte vetekudden mot magen.

Väl i bilen uppmanade jag Johan hela tiden att köra långsamt, speciellt över guppen. LÅNGSAMT, LÅNGSAMT! hojtade jag. Hade fått för mig att han typ skulle få panik och köra skitfort men han var hur lugn som helst. Vid varje rödlyse höll jag tummarna för att det inte skulle bli rött ( klockan var ju strax efter fyra på morgonen, ingen trafik alls så självklart var det grönt hela vägen) och vid klaffbron bad jag till gud att det inte skulle bli broöppning. Jag hade föreställt mig det som ett skräckscenario, att det skulle bli broöppning. Bron ligger nämligen väldigt nära sjukhuset så jag hade nog blivit sinnessjuk om jag suttit där med värkar och sett sjukhuset men inte kunnat ta mig dit. Men som tur var blev det ingen broöppning. Skräckscenario nummer två var att det inte skulle finnas någon parkering. Alla de gånger vi varit inne på förlossningen och spec.mödravården har vi fått leta parkering länge. De höll på att bygga lägenhetshus när sjukhusets parkering tidigare varit så det var riktigt ont om parkeringar. Vi hittade i alla fall parkering en bit ifrån ingången till förlossningen och var tvugna att ta oss upp för backen till entrén. Jag fick stanna och sätta mig på ett räcke på vägen när en kraftig värk kom och jag minns att en person gick förbi och glodde. Innan vi klev ur bilen outade dock Johan att vi bara skulle in för kontroll och eventuellt smärtlindring så vi behövde inte ta med väskorna. Vafaaan, jag skulle ju föda! Nu kommer det ju ta jättelång tid om vi ska hem emellan också, jag trodde ju att jag skulle föda nu!

Åh jag vill lägga upp bilder så ni får se hur min kropp har förändrats sedan förlossningen. Ser fortfarande en tjockis i spegeln men jag känner min sååå mycket lättare och ja, jag är ju mycket lättare också! Det har hänt en hel del. Tycker att det är rätt häftigt hur kroppen återhämtar sig, jag menar jag har klämt ut en människa och ser ändå ut som vanligt där nere haha. Vikten får jag helt enkelt bara ha tålamod med. Längtar så himla mycket tills jag får börja träna :) Inte bara för vikten utan för att det är så himla skönt, man känner sig fräsch och pigg, något som jag upptäckt att man inte gör allt för ofta som nybliven mamma :P Man hinner inte alltid duscha och göra sig iordning och sova... ja det är ju som det är med sömn :P Måste dock säga att jag trodde att det skulle vara MYCKET värre. Man har ju hört så mycket om hur småbarnstiden är. Visst vaknar Liv på nätterna men det är ju inte så att hon skriker nätterna igenom eller vaknar varje timme.

Tillbaka till det där om bilder. Min kamerasladd har fått ben och gått och gömt sig. Hoppas att jag hittar den snart, annars får jag köpa en ny!

Jag fattar inte vad som tagit åt min syn. När jag var gravid var jag typ blind. Seriöst, jag såg knappt vad jag skrev på datorn fast jag hade ansiktet ett par decimeter ifrån skärmen. Och nu helt plötsligt har jag fått värsta supersynen. Ser ju nästan bättre utan glasögon än med. Vad fan hände? Inte för att jag klagar, jag undrar bara :P

Gud vad svårt det har varit att hinna skriva! Nu krånglar min dator också så det gör ju inte saken bättre...

Igår var bvc här. Jag låg nerbäddad med två lager kläder och två täcken med feber och mjölkstockning. Liv hade i alla fall gått upp massor i vikt, nästan 500 g. Jag är inte förvånad, så som hon vräker i sig :P Sköterskan som var här var väldigt imponerad över att Liv är så med, fäster blicken, ler och redan kan lyfta huvudet o.s.v. Det är tydligen ovanligt när man är så pass liten. Men självklart är vår bebis en mirakelbebis som kan allt :) Haha.

Idag har vi varit en vända nere i centrum och köpt lite julklappar. Det blev lite till Linnéa och lite till Vendela :) Vi fick sällskap av min pappa som kom hem från Algeriet igårkväll. Han hade köpt massa kläder till Liv :)
När vi kom hem fick vi besök av min moster som ville pussa lite på bebis :)

Nu tänkte vi snart åka till Maxi och köpa lite fredagsmys. Jag har haft väldigt dålig matlust sedan Liv föddes med nu har den börjat komma tillbaka lite i alla fall. Har haft lite dåligt samvete över att ha ätit så dåligt nu när jag ammar men har verkligen haft svårt att få i mig något och dessutom är det lätt att glömma att äta när man absolut inte är sugen på någonting.


Ska försöka skriva snartare igen (jag vet, fortfarande inget ord), så småning om ska bloggen komma igång som vanligt. Men jag antar att ni förstår att det kan vara lite svårt att prioritera att skriva här när man har en nyfödd som behöver uppmärksamhet. Och när hon för ovanlighetens skull inte äter så prioriterar jag att duscha och borsta tänderna framför att blogga :P Men som sagt, ha lite tålamod, jag kommer tillbaka :)

Kl 10.41 tittade underverket ut.
Förlossningen är det mest smärtsamma jag varit med om, låg och skrek efter kejsarsnitt och ville bara dö.

Men samma sekund som hon var ute började jag skratta och all smärta var bortglömd (nåja).

Hon har superblont hår, blå ögon, avlångt huvud (som om de tagit ut henne med sugklocka), tillplattad näsa och är ALLDELES PERFEKT! Näsan och huvudet tilltar nog "normal" form snart men det spelar ingen roll, hon är så underbart perfekt ändå :)

Jag ser fortfarande höggravid ut och är fortfarande totalt uppsvälld, men vad spelar det för roll? Jag har världens vackraste, underbaraste, mest perfekta dotter!


Det här är utan tvekan det bästa jag och Johan gjort! Jag är världens lyckligaste! <3

Det verkar inte ha varit falskalarm den här gången! Vattnet har gått och värkarna kommer riktigt tätt nu! Hjälp! Jag ångrar mig, jag vill inte föda! Det här är ju läskigt :P

Johan har sprungit runt som en yr höna och letat efter saker och pratat osammanhängande :P Men nu verkar han ha tagit sig samman haha, stackarn, blev väckt av att jag sitter på toaletten och ropar efter nya trosor och en handduk :P

Fan vi som skulle åka och köpa diskmaskin imorn...

Har legat på sängen med vetekudden på magen och tittat på Glee hela eftermiddagen. Har sjukt ont i magen men får inga sammandragningar så det känns lite som att man har ont i onödan.
Jag och Johan hade planerat att gå på bio ikväll men vi får se hur det blir. Kanske tar det imorn annars. Om jag fortsätter ha såhär ont orkar jag nog inte ta mig ut bland massa folk idag. Tänkte hoppa in i duschen och se om det släpper lite, Johan slutar om en halvtimme tror jag så då får vi bestämma hur vi ska göra ikväll.

Gick helt okej på förlossningen igår. Blodtrycket hade inte förändrast men jag läcker mer äggvita. Det enda de sa att jag kunde göra mot svullnaden är att ha stödstrumpor och jag får verkligen inte på mig mina. Eller jo ett par, men de får jag bara på för att de är så välanvända och uttöjda så de hjälper liksom inte speciellt mycket.

Läkaren verkar i alla fall öppen för igångsättning, men han säger att risken för att det blir komplikationer under förlossningen (att det blir väldigt långdraget, akut kejsarsnitt, sugklocka o.s.v) är större om man blir igångsatt. Samtidigt så säger han att vi måste väga det mot hur jag mår. Hur länge orkar jag dra ut på graviditeten?
Jag är lite splittrad. Samtidigt som jag bara vill skrika åt dem att ungen ska ut NU, så vill jag ge det en chans att sätta igång av sig själv. Dels för upplevelsen, att upptäcka att min kropp och bebisen startar processen av sig själv, och även såklart för att minska risken att förlossningen blir jobbigare än den skulle behövt.

Vi har i alla fall tid på tisdag morgon igen. Då ska vi kolla om jag är öppen eller mogen eller vad man nu säger. Om så är fallet så känns det just nu som att jag kommer proppsa på att bli igångsatt. Det är bara 3 dagar innan BF enligt RUL, och 2 dagar efter BF om man räknar från min senaste mens. Men som sagt, är fortfarande lite splittrad och kan inte sluta hoppas att det ska sätta igång av sig själv innan dess. Samtidigt som jag SÅ gärna vill ha ut bebisen på en gång så är det något som gör att det tar emot lite att bli igångsatt innan BF.


Fast iofs, med tanke på att vår bebis redan verkar göra precis som hon själv vill så kanske jag inte har något  val, även om de skulle vilja sätta igång så skulle hon säkert ändå lyckas hålla sig kvar där inne så länge som hon själv vill :P

De ringde nyss från sjukhuset och frågade om vi kunde komma in till förlossningen nu ikväll istället för spec mödravården imorn. Så vi ska åka in och göra nya prover idag istället då. Ska gnälla över mina fötter och ben. Nu måste något hända, jag kan ju knappt böja benen. Och både benen och händerna domnar hela tiden, så jäkla obehagligt. Kan inte ens skriva ett sms utan att tappa kännseln i hela handen. Fast benen är värst. De gör verkligen ont. Så det var väl egentligen bara bra att vi fick komma ikväll istället. Dock tror jag inte att de kommer göra något den här gången heller men min plan är ändå att gnälla lite extra. Har egentligen inte gnällt alls när vi har varit där. Jag har talat om att jag är svullen och ställt lite frågor men gnällt har jag inte gjort. Håll tummarna för att vi har lite flyt nu!

Har haft en HEMSK natt. Kunde absolut inte sova igår för att jag hade så ont i mina sprängfyllda ben, låg och vred och vände på mig i flera timmar. När jag äntligen lyckats somna så vaknade jag med ett ryck av att jag inte fick någon luft! Känner mig ofta väldigt täppt i näsan när jag ska sova, vet inte om det är den obligatoriska höstförkylningen eller om det är graviditetsnästäppa. Hur som helst gick jag upp och letade fram nässpray i natt och tänkte att nu ska jag banne mig kunna andas ordentligt genom näsan iaf! Men det hjälpte ju inte alls, fick ju bara allmän andnöd.

Fy fan vad jag är trött på detta nu. Jag har ont och kan inte sova på nätterna. Borde man inte åtminstonde kunna få något vätskedrivande? Jag håller ju för fan på att spricka. Snart sticker jag hål på mig själv och suger ut vätskan med dammsugare.

Fick plötsligt världens sug efter McDonalds. Sen jag blev gravid har jag väldigt sällan varit sugen på skräpmat som pizza och hamburgare, har mest ätit det för att andra har velat ha det. Men sällan att jag själv blivit speciellt sugen och föreslagit den typen av mat.
Men nu, helt plötsligt från ingenstans kände jag bara att jag måste till McDonalds. Så nu ska vi åka och köpa hambugare haha.

Här om dagen bad jag min snart sjuåriga lillasyster att ta ett snack med bebisen och säga åt henne att komma ut.

Lillasyster (suckar): Det kommer ändå inte komma någon bebis. Det kanske bara är mat där inne! Du kanske bara har ätit så att magen blev stor!



Det är inte bara jag som är lite uppgiven :P






Nu ska vi snart röra oss mot sjukhuset. Tack för alla era kommentarer, känns bra att ni håller tummarna för oss! :)

Imorn ska vi till förlossningen IGEN. Kolla mitt blodtryck och allt det där igen. Och få svar på proverna jag lämnade igår. Men antar att de skulle ringt om de inte såg bra ut så utgår ifrån att det inte var någon förändring där.

Läkaren vi hade igår sa att det var möjligt att det kunde bli igångsättning. Ska kolla om jag har öppnats något imorn, om jag har det är chansen liiite större att bli igångsatt. Men det lät som att det typ var ett "sista utvägen alternativ". Så vi räknar inte alls med att få ut någon bebis. Lär ju få vagga hem på mina heffaklumpar ännu en gång och bara fortsätta vänta.

Men gud vad vi hoppas.






(Eller ännu bättre...sätt igång på naturlig väg redan i natt..?)

Lite svullen...



Mina fotknölar är dolda någonstans där under.




Nej bilderna är inte manipulerade, mina fötter ser ut såhär på riktigt!
(Och ja, det var länge sen jag klippte tånaglarna, har lite problem att nå enda dit ner...)