The truth and other disasters

Att vara du och jag är inte att ge varandra värme utan mer som att röka från din balkong. Att sitta där ute trots kylan och frysa tillsammans.

Jag har saknat det ovanligt mycket nu när jag inte jobbar på dagarna. Att gå runt och verkligen veta att man har tid att skriva men ändå inte göra det. Visst, det har väl blivit nån lite dikt eller så men inget riktigt bra, inget som jag verkligen har kännt för, som jag har blivit nöjd med. Jag har haft sån ide torka. Men nu verkar det släppa lite. Jag skickade en grej til elin och hennes entusiasm gjorde mig sjukt motiverad. "Det är det här du ska göra!" säger hon, och ja, det är nog det jag ska hålla på med. Det är min grej.
Igår kväll tog jag upp en gammal novell som jag skrev till ett skolarbete när jag gick i nian. Det var när jag skrev den som jag insåg att jag inte bara tyckte att dte var kul utan att jag faktiskt kunde skriva. Min lärare berättade att hon gråtit när hon läste min novell och att hon till och med drömt om den. Om det inte varit för hennes kommentarer och entusiasm över mitt skrivande hade jag nog inte skrivit så mycket som jag ändå gjort. Jag hade nog slutat vid den där novellen.
Många minnen kommer upp när jag petar i just den här novellen, den är liksom min grund.
Nu ska jag sjunka in i den igen :)

Om jag fick välja en plats på jorden så skulle jag välja London. Jag tänker på det i princip varje dag. Jag vill tillbaka! Alla i min närhet verkar drömma om U.S.A och visst kan väl det vara ett land fullt av intryck och spänning. Men ingenting går att jämföra med atmosfären i London. Jag vill bo på mitt älskade queensway, trängas i tunnelbanan och le åt "mind the gap" varje dag, jag vill promenera i Hyde Park och Notting Hill, gå på musikaler, jag vill julhandla på Harrods....
Men mest av allt vill jag sitta på Starbucks och dricka capuccino och skriva. Skriva, skriva, skriva.
Jag vill få distans till allt här hemma och bara njuta av mitt paradis.

Det finns två saker i världen som jag verkligen, verkligen älskar. Det ena har jag nog älskat i hela mitt liv. Musik. Det andra är något som växte fram genom musiken, att skriva. När jag började lyssna på låttexter på allvar insåg jag att skrivandet är ett halt fantastiskt sätt att uttrycka sig på, speciellt eftersom jag kan ha svårt att utrycka mig i tal. Musik och skrivandet går hand i hand för mig. Den stora skillnaden är att skrivandet är något jag faktiskt ar ägnat mig åt. Musik lyssnar jag bara på. När jag i typ 12 års ålder insåg att min sångtalang inte existerade överhuvud taget la jag av. Jag förstår inte hur jag kunde geupp något jag älskade så mycket, jag kunde väl ägnat mig åt musik utan att sjunga? Men det är nog något jag har insett nu på senare år.

När jag fyllde 10 år fick jag min bästa födelsedags present någonsin av min pappa. En gitarr. Något halvår senare började jag ta gitarrlektioner som jag fortsatte med några terminer. Men det enda jag fick lära mig där var enkla melodier, jag kommer speciellt ihåg en som de kallade kycklingpolka. Det blir man ingen rockstjärna på... Jag kände att jag inte kom någon vart och gjorde som jag alltid gör när jag blir uttråkad eller otålig: la av.

Sen blev jag tonåring och fick fullt upp med skola och kompisar. Och snart även pojkvänner. Så mycket tid som jag lagt på dem...
Jag hade helt enkelt inte tid att tänka på musiken som något jag kunde göra och det blev snabbt något jag bara lyssnade på. Det blev andra som uttryckte sig åt  mig. Men nu har jag varken skola eller pojkvän, men däremot en del tid att fördriva om dagarna. Det finns inga ursäkter längre. Så idag har jag klippt ner naglarna på vänsterhanden och plockat fram min gamla gitarr.
Om jag bara kunde stämma den...!