The truth and other disasters

Fan jag orkar inte. Det räcker med allt som redan har hänt, speciellt det där som hände den 19 januari.
Jag hoppade av skolan dels på grund av det men även för att jag inte klarar av det. Det är inte pluggandet jag inte klarar, det är människorna, systemet. I varenda gymnasie klass kryllar det av tjejer som tycker att de "äntligen hittat sig själva" (som emilia uttryckte det). Så fruknasvärt konstigt att typ 70 % av alla tjejer som går gymnasiet blev fjortisar så fort de fick lite nyare kompisar och lite ny miljö. What liksom? Är mna inte för gammal för att vara fjortis när man är över 16? Tydligen inte...
Det kanske är svårt att förstå vad jag menar, men jag vet att jag har några få vänner som fattar och jag känner inte att jag behöver förklara närmre för resten av världen.
Skolan fick mig i alla fall att må sjukt dåligt och när jag hoppade av kännde jag mig dålig för att jag "inte ens klarade av gymnasiet". Tids nog började allt i alla fall kännas lite bättre, jag trivs sjukt bra med att jobba, min pojkvän har aldrig ens antytt att jag tog ett dåligt beslut, det enda han sagt är att jag ska göra det jag VILL göra. Dessutom har en bok om ekonomisk intelligens som jag fick av min pappa fått mig att växa otroligt och tro på att jag faktiskt kan göra något riktigt bra, men eller utan gymnasieutbildning. Nu har jag dock kommit till en punkt där jag känner att jag faktiskt skulle kunna gå i skolan bara för att lära mig sådant jag vill kunna, inte för att skaffa kompisar. Jag är inte lika rädd för att vara ensam, jag vet att jag redan har de personer som jag behöver i mitt liv. De har funnits där länge och jag har ju ändå inte speciellt mycket tid för de vänne rjag redan har, speciellt sen jag fick det här jobbet, så att skaffa nya är inte lika viktigt även om jag absolut inte skulle backa om jag träffade personer som jag trivs med.
Jag har också börjat komma över det Alex gjorde mot mig ävemn om det alltid kommer att finnas som en svag punkt inom mig. Men jag struntar i honom nu och jag vågar lita tillräckligt mycket på min pojkvän för att tro på att han inte kommer göra något liknande.
Allt börjar fixa sig, jag trivs lika bra hos både mamma och pappa, vilket jag inte gjort tidigare, jag började känna att jag verkligen skulle ta tag i allt nu, kanske plugga igen efter sommaren, jobba mycket så att jag har råd att flytta hemifrån även om jag börjar plugga, och resa så mycket jag kan innan man blir så gammal att man är fast i arbete och familj och allt det där.
Men nu rasar allt. Jag orkar inte. Jag fattar inte hur jag ska kunna hålla ihop allting, det är ju egentligen inte min uppgift. Men jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om allt föll samman och jag inte gjorde någonting.
Två av de personer jag älskar allra mest klarar inte av varandra. De ser hela tiden varandras brister men aldrig sina egna. de fattar inte att dte inte räcker med att den andra ändrar sitt beteende, de måste göra någonting båda två. Hur fan ska jag kunna få två personer att inse det? Jag vill inte välja sida för båda betyder lika mycket för mig. Jag vill inget annat än att ni två ska komma överens men jag fattar inte hur jag ska kunna fixa det här. Jag har kämpat med alldeles för mycket det senaste halvåret och helt ärligt så kommer jag bryta ihop totat om ni två inte kan lösa allt det här. Gå i terapi, gör vad fan som helst! Bara ni kan reda ut det. Om inte för er egen skull så kan ni väl åtminstonde göra det för mig. Men ni har väl alldeles för fullt upp att hata och tycka synd om er själva. Jag önskar bara att ni visste att det inte bara är era egna liv ni förstör, det är mitt också. Om det fortsätter såhär kommer jag alltid att se er olyckliga och jag klarar inte det. och om mitt liv slås i spillror igen så kommer jag varken orka eller kunna sätta ihop alla bitar igen.

London tomorrow :)
Ska bli sjukt kul! Har aldrig varit i London men alltid velat åka dit så nu ska det äntligen bli av! :)
Kommer självklart sakna min gulligull massor, men det finns ju telefoner ;)

Det mysregnar idag vilket betyder att jhag ihnte kommer våga gå utanför dörren på grund av grod-risk!  Jag fattar inte varför jag är så sjukt rädd för grodor! haha

Det irriterar mig att jag inte kan sluta irritera mig på en viss person.
Jag fattar verkigen inte hur hon kan ha så pass många vänner som hon ändå faktiskt har. Alltså OND är ordet!

Sjuk jävla valborg säger jag bara. Har aldrig varit så långt ut på landet tror jag och sonny var full som aldrig förr! Haha har verkligen aldrig sett honom så! Steve var också rå packad och snackade så mycket att han avbröt sig själv, haha hans lilla pippi fågel :P

Jessica och Edona bangade, ganska väntat. Haha fett synd, det tog dom flera timmar att komma där ifrån, de hade lika gärna kunnat komma dit, stanna nån timme och sen tagit buss till södertälje, det hade typ tagit lika lång tid! haha.


Det bästa var ändå mitt och Hoffes äventyr! Haha, bästa nånsin. Sköna som få! :D <3


Annat som hänt sen senast är att jag har rött hår och har blivit arbetskamrat med J.Lö. Introduktion imorn, wish me luck! ;)









Jag är så väldigt trött på en del människor.