The truth and other disasters

This place is so empty
My thoughts are so tempting
I don't know how it got so bad
Sometimes it's so crazy
That nothing can save me,
But it's the only thing that I have.



I tried to be perfect it just wasn't worth it
Nothing could ever be so wrong
It's hard to believe me
It never gets easy
I guess I knew that all along.

You wanna see me naked, wanna see me undressed for you
You wanna touch my body, feel me over you
You wanna take my shirt away, you wanna see me stripped
You're watching every inch of me and now you're gettin' dipped

I know you wanna have love, love, love, sex and sunshine
I know you wanna have fun, fun, fun, but you are not the only one
I know you wanna have love, love, love, sex and sunshine

You wanna kiss me once, you wanna kiss me twice,
You wanna lick me up, just like a bottle of ice
You take me to the beaches, you want me on the floor
No matter what I give to you, you will be screaming for more

I know you wanna have love, love, love, sex and sunshine
I know you wanna have fun, fun, fun, but you are not the only one
I know you wanna have love, love, love, sex and sunshine

Jag har ett val. den enkla vägen eller den svåra.

Det kanske låter som ett lätt val, så där på rak arm skulle man ju självklart säga "ta dne lätta vägen". Men om man tänker efter så är det inte alltid den rätta. Jag kan ta den lätta vägen och veta vad jag får elelr den svåra och inte ha en aning. Jag kan ta den lätta och få möjlighet till lycka elelr den svåra och få möjlighet till ännu mer lycka. Om jag har tur. För den svåra vägen kan lika gärna visa sig jävligt smärtsam. Eller kankse bara inte alls så bra som jag trodde. Vilket väljer man när valet står melan trygghet och spänning?
Jag har levt med tryggheten så länge och valde bort den för spänningens skull och jag ångrar det inte alls. Frågan är om jag valde bort tryggheten för att jag fick den av fel person eller för att jag helt enkelt behöver spänningen.

Ibland snurrar jag verkligen till det!


Men jag är ju en förvirrad typ, så är det bara.

Förhöret blev idag istället för imorgon.Min advokat ringde mitt i jobbet och frågade om jag kunde komma upp idag istället. Så det fick bli så.
Fy fan vad jobbigt det var att dra upp allt igen. Man har liksom gått en månad och försökt glömma allt och nu måste man berätta alla detaljer igen. Men det gick bra och jag tror att de fick ut ganska mycket av förhöret. Nu ska de höra honom och sen får vi se vad som händer. Ingenting skulle göra mig lyckligare än om det här gick till rättegång. Men typ 95% av alla liknande fall gör ju inte det. Det är så svårt att bedömma. Men nu finns det ju bevis! Och eftersom att jag har varit ärlig även om sånt som skulle kunna låta negativt för min del så blir min trovärdighet större. Men men, just nu är dte bara att vänta.
Ringde Steve ganska direkt efter att jag varit där. Berättade inte att jag varit på föhör, han verkade lite upptagen. Menprecis som alltid så kännde jag mig lite bättre till mods efter att ha pratat med honom :)

Viiiisst? Det är verkligen ordet just nu :)

Idag blev det lite jobb :) Skönt att slippa sitta hemma hela dagarna även om det inte är så överdrivet mycket jobb för mig att göra. Lite komiskt också att killen jag jobbar med är en kompis till Alex. Haha där kan man snacka om sammanträffande :)


På kvällen blev det kebab med J.Lö och Hoffe :D Hahaha vi är ju för konstiga, viiiisst? (inte glömma handen där!) Sen bio såklart :) Skön jävla film ju!Som vanligt var vi glada, störiga och allmänt jobbiga. Men et är så det ska va, viisst J.Lö? :)

Jag är så arg. Jag visste precis vad jag ville, OCH hur jag skulle få det. Självförtroendet var bäst och jag var så trygg i mig själv. Så kom HAN.

Först trodde jag inte att dte hade påverkat mig så mycket, jag försökte leva som vanligt, var kankse lite försiktigare när det gällde vissa saker bara. Jag tänkte att han lyckades ju inte så varför ska jag gå runt och må dåligt över något som kunde ha hänt. det jag inte fattade var ju att jag kunde må dåligt av det som faktiskt hände.

Ni kan säkert fatta hur det skulle kännas om någon annan försökte bestämma över er kropp. Men tänk er att få panik varje gång man ska skoja med en kompis och den råkar hålla i en lite för hårt. Eller att varje gång du kommernågon lite för nära blir du rädd. Eller förresten, ni kan nog tänka er hur det skulle kännas också. Men det ni aldrig kommer förstå är hur det känns att leva utan identitet.

Innan det här hände var jag tryggare i mig själv än jag någonsin varit. Jag mådde så bra över att veta vem jag var och att jag kunde få det jag ville. Men på en sekund försvann allt. Jag har ingen aning om vem jag är. Jag kommer ihåg att jag såg mig själv som en väldigt positiv person. Jag vet att jag var skit konstig, "fast på ett sött sätt" brukade folk säga. Jag tror att jag var en sådan som man kunde prata med, en sån som lyssnade och gav råd som faktiskt ledde till bra saker då och då. Jag har för mig att jag gärna hjälpte andra när de var ledsna istället för att dra till med "oj stackars dig, det har hänt mig också". Visst lärde jag mig väl att vara lite för egoistisk där på slutet men jag är säker på att det bara var något tillfälligt. En rolig attityd man tog till.

det jag inte kan komma ihåg är hur det kändes att vara den jag var, hur det kändes att vara den som kan lyssna och verkligen bry sig, den där tjejen med världens konstigaste humor, tjejen som struntade i vad andra tyckte om henne så länge hon kunde ha kul utan att någon blev sårad. Jag saknar att vara jag. Det skulle vara så lätt att Kasta sig in i något nytt, låta någon rädda mig. Men jag vill rädda mig själv den här gången. Jag vill klara mig själv. Jag vet ju att jag kan, bara inte hur. Visst har jag vänner att prata med, men det känns som att jag skrämmer dem varje gång det kommer på tal. Och jag förstår att de inte vet vad de ska säga, för jag vet inte vad jag vill höra. Nej, det är för jobbigt att prata med kompisar och familj om det. Kanske för att jag vet att de också är ledsna för det som hänt. Kanske för att jag vill fortsätta att vara den starka. Då finns ju alternativet att prata med någon professionell. Någon som lyssnar utan att dömma och som inte har några personliga kännslor inför det som hänt. Men av någon anledning vill jag inte den heller. Det skulle kännas så fel att sitta och prata om något som är så stort för mig men som jag vet att den andra personen bara lyssnar på för att det är dens jobb. Det skönaste skulle nog vara att hitta någon som man har en relation till, men som inte är så nära. Någon som lyssnar och bryr sig, men inte för mycket. Eller jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill bli mig själv igen!!



Och så händer det alldeles för mycket runt omkring. Jag kanske borde skita i allt och bara tänka på mig själv ett tag. Fast då blir det ju ännu ett bevis på att han har lyckats. Att han agit mitt liv ifrån mig.

mmm