The truth and other disasters

Bara att förbereda sig på ännu en natt utan sömn då. Så fantastiskt att vara ensamstående. Inte för att det är så stor skillnad, har av någon anledning alltid lyckats vara själv i såna här situationer.

Jag ska sluta vara bitter. Snart. Jag är ju egentligen glad över det mesta i mitt liv och positivt ställd till hur saker blivit. Och jag klarar att ta mycket skit utan att tyngas ner. Men det har varit ett par jobbiga dagar. Man måste få ha svackor ibland, eller hur?

Min bästa egenskap, enligt mig själv, är att jag har förmågan att förstå människor. Inte bara höra vad de säger och dra paralleller till deras handlingar, utan verkligen förstå. Jag kan koppla tankar, handlingar, reaktioner, händelser, yttre påverkan och tydligt se sådant som folk inte ens ser själva. Jag kan känna andras känslor och tankar utan att själv ha erfarenhet av dem. Med risk för att låta självgod vill jag påstå att jag är den minst trångsynta människa jag vet. Detta är något som jag länge har haft i mig. Jag har alltid varit en liten terapigumma som kunnat räta ut andras problem och förstå tankar jag själv aldrig tänkt och känslor jag själv aldrig känt. Det har kommit naturligt att se på saker ur en miljon perspektiv utöver mitt egna.

Detta har dock ibland skapat en hel del förvirring. För ibland är det svårt att hålla isär min egen synvinkel från andra tänkbara sätt att se på saker. Jag har alltid haft svårt att tänka konkret kring min egen person. "Det här är jag. Det här gillar jag och det här gillar jag inte".
Till följd av mitt och Johans uppbrott började jag rensa min garderob och även där syns "kluvenheten". Jag älskar både svart och färgglatt. Både snirkliga tunikor och hoodtröjor med baggyjeans. Båda är jag, inte det ena mer än det andra. På min favoritlista på spotify finns både Whitney Houston, Kent, atreyu, Bon Jovi... Alla lika älskade.

Jag har alltid känt att jag passar in i många olika sorters umgängen. Varit den som kan vara bästis både med tönten, fjortisen och ghettoungen. Men samtidigt aldrig passat in helt, på grund av alla de där andra sidorna jag haft som inte alltid helt gått ihop med varandra och gjort det svårt att sätta en etikett på vilken typ av människa jag är.

Men så idag var det som om polletten på något sätt plötsligt trillade ner. Jag satt och läste i Mia Skäringers bok Avig Maria där hon skriver att hon är vemodig och eftertänksam och min första tanke var kontrasten mellan dessa egenskaper och min egen bild av Mia Skäringer som Anna i solsidan. Anna är visserligen en rollkaraktär men jag tror att många med mig tänker på Mia Skäringer som den tuffa, roliga bruden som liksom vågar vara lite ful och manshaftig i sina uttryck. Två olika nyanser av en människa. Hur som helst så tänkte jag att det där med vemodig och eftertänksam stämmer in på mig också. Trots att jag på många sätt är en evig optimist. Med sarkastiska drag. Och så vidare. Jag vet inte varför det var som om saker plötsligt föll lite på plats där men det var som om jag plötsligt förstod att jag inte måste välja mellan alla dessa små tårtbitar av karaktärsdrag. Alla är jag och jag måste inte vara kluven eller välja. Jag får ha kvar allihopa trots att omvärlden ibland kan ha svårt att se hur de går ihop. Det gäller bara att hålla reda på alla tårtbitar och servera rätt bit vid rätt tillfälle. Alla människor har olika bitar, vissa fler än andra och jag kanske tillhör den skaran som har fler än genomsnittet. Visst kan det ibland vara svårt att hålla isär alla tårtbitar samtidigt som de ska fungera som en enhet ihop, och visst kan det bli jobbigt när man serverat någons favoritbit och sedan inte kan erbjuda påtår i samma smak, men tänk så ofta jag får tillfälle att servera precis rätt tårtbit. Och vilken möjlighet jag har att bedöma varje situation utefter sina egna unika förutsättningar med hjälp av mina olika bitar istället för att ha en enda rätt väg färdig uttänkt, alltid. Och alla mina fantastiska och mindre fantastiska tårtbitar ihop ger mig min allra bästa egenskap. Förmågan att verkligen förstå andra.

Jag har inte rökt ett enda bloss sedan13 februari 2010 men idag är mitt röksug värre än någonsin. Tanken på ett paket marlboro light håller på att driva mig till vansinne. Funderar nästan på att ringa någon som kan ställa sig brevid mig och röka för att åtminstone få känna lukten. En cigg är så mycket mer än bara en cigg och att sluta röka är så mycket mer än att bara lägga ner en dålig vana.

Mitt röksug blir alltid värre på våren,det bästa som finns är att sitta med solen i ansiktet och ta en cigg. Men det blir även starkare i samband med vissa typer av känslor och situationer. Förr tog jag en cigg som "belöning" när jag gjort något bra, som tröst när det var jobbigt osv. Antar att mitt extra starka sug just nu hänger ihop med den gamla vanan. Tänk att det fortfarande sitter i. Sedan jag blev singel har jag dessutom hittat tillbaka till många gamla sidor av mig själv som jag glömt eller trott att jag växt ifrån. Kanske förknippar jag även dessa sidor med min rökning.
Men nej, jag börjar inte igen. Det vore ju löjligt efter 3års uppehåll.

I övrigt så vill jag bort. Till Eskilstuna, London, Thailand. En dag, en vecka, en månad. Vad fan som helst, bara jag får miljöombyte och en paus. Hade det inte varit för att en viss person kört min ekonomi i botten och dragit på sig skulder även i mitt namn så hade jag dragit nu. Med eller utan barn. Ja till e-tuna eller London iaf, hade inte lämnat barnen för en månad i Thailand när de är så små.

Jag kan inte ens ta flykten in i skrivandet. Jag behöver skriva. Men inte ens det kan jag göra fullt ut då jag inte har någon dator just nu. Det går för långsamt från telefonen och för hand, det sätter krokben för kreativiteten. Måste kolla om jag kan få fram någon gammal dator som ligger och skrotar någonstans. Jag måste få skriva nu. Måste.

Åh vad jag längtar tills den här flytten är klar så att jag får återgå till mitt promenerande igen! Jag älskar att promenera, det är verkligen terapi för mig. Ibland går jag med musik i öronen och glömmer bort omvärlden. Försvinner in i musiken och i mina egna tankar. Ibland går jag med sällskap och tankar energi i form av umgänge.

Sen är det såklart ett plus att promenader är perfekt som lågintensiv träning. Det var egentligen därför jag började promenera så pass mycket när jag var mammaledig med Liv (även om jag ofta var ute och "terapi gick" redan när jag bodde hemma). Då hade jag ju väldigt mycket att gå ner efter graviditeten också så jag behövde promenaderna utöver de dagar jag kunde få till träning på gymet.
Gymet längtar jag också till. Att få styrketräna! Att känna hur man blir starkare och klarar tyngre och tyngre. Både min kropp och mitt psyke behöver det. Har så ont i axlar och rygg, har ju fan inga muskler haha. Men det blir först när jag varit på efterkontroll. Kunde inte få tid förrän 17 april och eftersom jag är snittad vågar jag inte tjuvstarta som jag gjorde efter Liv. Det har dessutom varit lite irriterat nu under flytten så ska nog egentligen vara lite försiktig med tunga lyft ett tag till.

För övrigt så stod vågen på 55 kg när jag vägde mig idag vilket betyder att jag ligger på den "ultimata" vikten för min längd och det som innan graviditerna varit min trivselvikt. Fram tills jag var 20 hade jag alltid svårt att komma upp över 50 kg men när jag senare lyckades landa på 55 var jag nöjdare än någonsin eftersom jag för första gången hade lite bröst och rumpa och slapp se ut som ett sträck haha. Nu är det ju lite skillnad eftersom jag varit gravid, kilona är inte alls fördelade likadant som då och jag är inte alls sådär fast som jag var på den tiden. Men det kommer med träningen sen hoppas jag och det känns väldigt skönt att inte behöva tänka på att gå ner i vikt när jag väl får sätta igång utan att kunna satsa direkt på att bygga upp en stark kropp. Matvanorna brukar också bli bättre för mig när jag tränar, just nu känns det som att jag lever på godis och fikabröd :P
Gaah vill börja träna nu nu nu! Jag vet hur mycket det ger för både fysisk och psykisk ork och välmående, can't wait!

Jag är helt totalslut i både kropp och knopp. Jag älskar mina barn över allt annat men det finns inte ord för hur tungt och påfrestande det kan vara att vara ensam om ansvaret. Jag förstår varför många ensamstående är så bittra. Man få liksom aldrig andas ordentligt, det går i 200 hela hela hela tiden och man räcker aldrig till, varken för barnen, sig själv eller andra. Jag anser inte att man är en förälder mer än på papperet om man tar hand om sina barn typ en gång per vecka/varannan vecka, inte heller att man tar ansvar för dem. Och JA jag erkänner att jag är lite bitter för egen del över att mina barns pappa har vad som för mig ser ut som oändligt med fritid. Varje dag efter jobbet har han flera timmar att lägga på sig själv. Han träffar kompisar och tränar flera gånger i veckan medan jag knappt hinner med grundläggande saker som att duscha, äta och sova (på riktigt, jag hinner inte!) och ändå är det tjafs och synd om honom för att det är så jobbigt att ha båda barnen varje gång han ska ha dem. Jag är så trött, trött, trött! Och jag blir arg för att jag känner mig så lurad. Jag hade aldrig skaffat barn om jag trott att det fanns en risk att jag skulle stå ensam med ansvaret. Liv var ju oplanerad och jag var inställd på abort tills Johan sa att han ville behålla och Elise var VÄLDIGT planerad, från bådas håll. Missförstå mig inte, jag ångrar inte mina barn någonstans och jag älskar dem till döden men det är tungt och att vara såhär slutkörd blir inte bra för någon, för jag räcker inte till någonstans. Jag kan inte ge den uppmärksamhet och engagemang som behövs för jag är för trött och tålamodet tryter för ofta. Det märks jättemycket på Liv. Hon är dessutom väldigt lik sin far i temperament och energi vilket blir en ständig kamp, i kombo med det regelrätta tvåårstrotset.

Jag ljuger inte när jag säger att jag mår bättre nu än jag gjort på länge, att jag är glad och tycker att vår separation såhär i efterhand var det bästa som kunde hända. Jag ÄR glad och har en helt ny livsenergi och livslust, och jag har utvecklats något otroligt som person och insett att jag klarar så mycket som jag aldrig trodde att jag skulle fixa och att jag vill ha ut andra saker av livet än jag tidigare trott. Jag är bara så otroligt trött. Så besviken på att föräldraskapet inte blev något att dela, som det ska vara. Att mina barn går miste om den där självklarheten i att ha två föräldrar som alltid finns där villkorslöst. Jag måste säga att mina föräldrar skötte sin skilsmässa otroligt snyggt. De har alltid stått som en enad front men samtidigt ställt upp var för sig, från varsitt håll.

Jösses, jag både ser ut och känner mig som sju svåra år idag! Ingenting hjälpte mot ikeakassarna jag vaknade med kring ögonen imorse så glasögonen åkte till och med på idag för att jag över huvud taget skulle se levande ut med de små ögonen som var så väl dolda bakom svullnad att jag började undra om jag ens hade några pupiller kvar. Inte ofta jag går runt i glasögon nu när jag inte pluggar men de är bra att ha om man behöver se lite extra vuxen ut. Brukar inte behöva visa leg på systemet när jag har glasögonen på! Haha. Jaha ja, då blev det ett helt inlägg om att jag har glasögon på mig. Ni ser ju vad intressanta saker jag lyckas fånga upp :P

Två omotiverade och trötta bilder :P

De senaste veckornas(månaderna?) dåliga sömn börjar ta ut sin rätt. Idag vaknade jag och kände mig konstig. När jag fick syn på mig själv i badrumsspegeln förstod jag varför,ögonlocken är alldeles svullna :P
Känner även av i halsen att jag gick utan jacka igår. Varför ska jag vara så hetsig och ha så bråttom jämt? Klarar inte ens av att vänta in vår och värme :P nu får jag ta och lugna ner mig. Lovar att ha jacka på mig idag haha. Hur är det med temperaturen idag förresten? Minus fem enligt min mobil och plus femton enligt termometern utanför fönstret...

Denna helt vanliga tisdag blev på något sätt ganska udda. Bara en sån sak som att dagen började med att jag både vaknade och gick upp innan klockan ringde var ett tecken på att någonting var annorlunda. Sedan var jag tidig till dagis. Jag tror inte att jag varit i tid en enda gång sedan Elise föddes. Har även börjat tycka om kaffe helt från ingenstans och hällt i mig 4 koppar. Ja det var väl de udda sakerna som jag känner att jag kan skriva om här :P resten är lite mer privat och handlar inte bara om mig själv så det får jag hålla på. Oj så tråkig bloggen blir när man inte bara bräker ur sig allt som jag kunde göra förr :P men faktum är att ni är rätt många som läser ändå. Vilka är ni egentligen? Mer än typ mamma och närmsta vännerna? Ge er till känna! :P

Ska försöka få ihop lite roligare inlägg när tid och inspiration infinner sig. Just nu har jag varken dator eller internet så även när jag verkligen är sugen på att skriva får jag inte riktigt ner något eftersom det blir mycket jobbigare från mobilen. Men jaa, håll ut :P

Fortsätter fixa med flytten idag, de stora sakerna som soffa, säng och bord är flyttat och vi sov i nya lägenheten i natt :-) När vi vaknade imorse hojtade Liv glatt "god morgon! Här bor viii!" Haha. Hon verkar trivas och själv är jag också jätte nöjd. Det här var precis vad jag behövde. Allt känns liksom komplett nu. Jag tycker jättemycket om lägenheten och kommer nog bli kvar tills jag måste ha större, trots att min plan var att komma bort från Södertälje. Men just nu lägger jag mitt eviga planerande på hyllan. Jag är sådan som alltid ska planera och ha kontroll på vad som ska hända men det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig så nu ska ja försöka leva lite mer dag för dag. Mindfulness (att vara närvarande i nuet för er som inte vet) är något som jag verkligen behöver öva på. Jag är alltid antingen i framtiden eller det förflutna i tankarna. Så det är väl dags att testa andra vägar och leva upp till "lets walk a new way today" som jag brukar säga ;)

Mina fina tjejer :-)

Idag står flytt på schemat! Wihoo, äntligen får jag komma in i min nya lägenhet :) fick visserligen besked om att jag skulle få den för två veckor sedan så jag har ju inte alls väntat länge men sen är jag ju otålig som få och vill att allt ska gå fort fort fort och hända nu nu nu, annars hinner jag tröttna haha. Så jag är glad att det gick fort med lägenheten iaf :-) dock är det lite kaos nu, svårt att få till packningen när det är så sjukt mycket grejer och vissa saker vet jag inte om det är mitt eller Johans haha. Plus att Liv bokstavligen springer och plockar upp det jag packar ner haha. Jaja,det blir nog bra :-)

I övrigt så har jag fått upp lite kontakt med mina gamla "bästisar" från högstadiet och gymnasiet som jag inte träffat på flera år nu så vi har bestämt att ha en liten återträff till helgen. Ska bli SÅ kul att träffa mina gamla homies haha. Steve, Henke och Sonny :)

:-)

Det är galet vad mitt humör påverkas av vädret. Lite solsken och jag går runt och tycker att hela livet party haha. Just nu vill jag vara ute och promenera med musik i öronen hela dagarna och det är också ungefär vad jag gör. Promenerar eller går på stan ;)

I övrigt så känner jag väl att saker faller på plats mer och mer, allt känns liksom bra nu och min självkänsla har börjat byggas upp igen. Har dessutom roliga saker att se fram emot just nu. Lite påskfirande, flytt och så tjejkväll med underbara vänner :-) jag ska alltså fira min födelsedag med kompisar för första gången sedan jag fyllde 20. Brukar inte göra något speciellt när jag fyller år, typ äta god mat med familjen bara. Tjejkvällen blir iofs inte förrän i helgen, det är imorgon jag fyller år;) tycker dock inte att det är så mycket att fira så har inte tänkt göra något speciellt.

Men nej, nu ska jag försöka få till lite packning inför flytten, trots att jag egentligen verkligen inte orkar :P